Allt som var på riktigt känns på låtsas nu.

Jag har den underbara förmågan att lägga känslorna precis under ytan. Precis så att jag bli sur, vresig, känslokall och jobbig. lättirriterad? ostabil vore ett bättre ord. Om jag visade allt jag kände skulle jag ligga på marken och skaka av ångest. För jag vet inte, folk frågar "hur går det med han den där killen?" Jag svarar jag vet inte. För jag vet inte. Jag ska inte säga att han var allt för då ljuger jag nästan. Och jag kan inte ljuga. Men han var mycket, jävligt mycket alldeles för mycket för att jag skulle klara mig utan honom. Jag saknar honom. så.jävla.mycket.
men tror ni han vet om något om det här? haha, dont be silly. Han kommer aldrig få veta.
Han kommer gå vidare och hitta en bättre, finare, modigare, snyggare prinsessa. Jag då? Vad kommer jag hitta? Ingen som honom. Han var så mycket. Han är så mycket. Fan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0