Gårdagen var helt magisk. Först att vänta i fleraflera timmar på att LMFAO ska entra scenen och börja ösa. Folk började resa på sig ca två timmar innan vilket gjorde att vi fick stå och gunga fram och tillbaka redan innan. För folk visste inte hur man kunde stå still. Sen kom dom. Och fyfanihelvete vilket drag det var. Dansade non stop från första "yeeaaaah baby". Dom var helt otroliga. Jag tror aldrig jag har dansat, skrikit eller varit så bubblande lycklig som igår.

Efteråt drack vi vatten, dansade och sjöng lite till Wavin' flag på något språk som jag inte känner igen. Vi kände inte för att trängas på dom överfulla spårvagnarna helller när vi skulle gå hem. Så vi gick. Från Gröna lund till Kungsträdgården. Jag hade ingen aning om var klockan var och min mobil hade inget batteri. Men jag gick runt med Stockholms största leende på läpparna och skrattade i varje ord jag sa. Den där promenaden var den finaste jag gått i hela mitt liv. Oslagbar.

Jag trodde inte kvällen kunde bli bättre. Men så kommer vi fram till Kungsan, och där finns den magiska körsbärsblommen. Upplyst av en enda gatlykta under den den becksvarta Stockholmshimlen. Ni vet sånt där man ser på film? Ni vet så man måste gnugga sig i ögonen för att tro att det är sant? Fast jag kunde inte gnugga, jag bara sprang fram och snurrade runt som en prinsessa under det rosa taket av blommor. Det var så.jäkla.fint.

Vi var hugriga. Så vi sätter oss på McDonalds. Klockan är runt halv elva tror jag. Jag träffar en saknad vän som hoppar upp i min famn. Jag inser hur trött jag är, men jag vill inte hem. Vill liksom inte att kvällen ska ta slut än.