Ni vet när man får en svenskabok precis i slutet av terminen som man ska läsa ut över helgen? Ni vet känslan, sucken, orken som inte finns. Precis så var det för mig i fredags. Jag ock min kompis skrattade mest och sa i stort sett aldrig livet.

Men på tåget mot farmor och farfar i fredags kväll gav jag den en chans. Mest för betygen till en början, men det var bara i början. För helvetejävlafanshitbananaochallastarkaordsomfinns vad fin och bra den här boken var. Den berörde mig ända in i hjärteroten och den är så igenkännande, så ren och ärlig på samma gång.
Har ni inte fått den av er svenskalärare, läs den ändå!